Jag blev frälst i oktober 2007. Från den dagen jag mötte Jesus har jag ändrat nästan allt i mitt liv för att mitt liv ska gå ut på att ära Jesus. Jag har förstått när jag har pratat med de i mina församling och i min hemgrupp att detta brukar gå i olika steg, men för mig var det inget val. Jag såg sanningen och insåg att det enda jag kunde göra var att leva för Gud. Han har räddat mig och genom Jesus har jag fått mitt liv.

I december fick jag extrema led-smärtor, kunde inte jobba eller gå pga dessa. Alla prover som togs var normala, och ingen läkare kunde förklara detta. Jag fick förbön i mitten av januari där jag fick hjälp att be Gud om hjälp. Dagen efter var ledsmärtorna helt borta. Ytterligare dagen efter blev jag vrål-förkyld och blev sängliggande i nästan en vecka. Efter det åkte jag upp med kyrkan och åkte skidor. I skidbacken ramlade jag ordentligt två dagar efter varandra, och fick hjärnskakning båda gångerna (jag har åkt skidor i 25 år så det var inte väntat). När jag kom hem från skidoresan tog det tre dagar, sen fick jag en allergisk reaktion och fick vara en hel kvällen och en bit in på natten på akuten för att få hjälp att andas. Dagen efter det fick jag kraftigt näsblod.

Jag tror inte att det är en "slump", eller att jag har extrem "otur". Jag tror att fienden vill ta ner mig. Jag som är nykristen och lever i min tro, jag måste nog vara ett hot som måste förstöras? Eller vad tror ni??

Men, nu till det jag behöver hjälp med... Hur ska jag tänka om detta? Hur ska jag be? Jag känner att jag faktiskt inte orkar med det här mer. Kan jag göra något mer i min överlåtelse till Gud?

Gud välsigne er alla!

Hej.
det finns många som beskriver liknande situationer som dig... att när de väl har tagit steget blir de prövade och "utsatta" för andra krafter som vill att man ska vackla och byta väg - Men det är ju just det som visar ännu mer att man är på rätt spår :-)
Så ge inte upp - håll dig du till din tro, och tänk på att inget ont kan komma åt din inre lycka och din inre harmoni,,,, inget ont kan rå sig på dig - du är skyddad av Guds kärlek.

__________________
Det är alltid i motvind som en fågel lyfter.:p

Ah, läste just forum-reglerna, ändrar mitt inlägg, ledsen!

__________________
I would never die for my beliefs, because I might be wrong - Bertrand Russell

Ditt jobb är att ta hand om dig själv, försök hitta lindrig i form av sjukvård när det behövs. Låt din nära och kära ta hand om dig och bära dig genom detta. Du behöver inte göra någon ytterligare prestation för att komma ur detta jobbiga utan snarare tvärtom, låt Jesus ta hand om allt både det jobbiga och dom små ljusglimtar som finns.
Den här tiden är din tid att bli buren av församlingen, Jesus och som sagt dina nära och kära.
Orkar du inte be så gör någon symbolhandling som passar in i ditt sammanhang. En del tänder ljus, andra kan symboliskt kasta en sten i havet med sina problem på, en del skriver ned det jobbiga och eldar upp det.
Ett ytterligare tips kan vara att prata om detta med någon som du har förtroende för och be tillsammans med den personen.

Jag känner igen mig i det du beskriver. När jag valde att gå herrens väg så blev jag hårt ansatt av tvivlande människor och diverse problem med familjen. I det läget valde jag att samtala med min präst. Jag var öppen och ärlig mot honom, mig själv och gud och han i sin tur var ödmjuk inför det jag berättade. Vi löste det tillsammans och jag fick olika förklaringar till varför allt detta skedde med just mig. Vi samtalar fortfarande fast nu har det värsta "påhoppen" lagt sig. Vi ber tillsammans och läser i bibeln för att finna svar på det som händer.

Hej energikakan! Förlåt ett sent svar... Såg faktiskt inte ditt inlägg förrän nu så jag vet inte hur ditt liv ser ut idag. Meddela gärna hur allt har gått och hur det är med dig! Om du är kvar på forumet vill säga...

Jag vet precis vad du talar om. Jag tror att det värsta helvetet upphörde nästan två år efter jag blivit frälst. Ja det är inte klokt att det tog sådan tid. Jag har lärt mig genom det och fattar att det är tack vare Gud som jag klarade mig genom det med livet i behåll.

Nu var det väl lite speciellt för jag hade samarbetat med fienden som medium (visste inte att det var förklädda demoner) så fienden hade visat mig väldigt mycket andligt. När jag sedan ville ta en paus (pga dubbla studier plus alla kunder -stor efterfrågan- som medium) blev de galna och hotade med "blod ska flyta", död, sjukdomar och annat. Efter månader av allt det (utom död tack och lov) så blev jag frälst. Då hade de sk andliga guiderna avmaskerats för en kristen sa att jag skulle be dem försvinna i jesu namn, vilket jag inte trodde på, men till slut testade och då föll en förklädnad av och där bakom såg jag de äckliga demonerna med sina vidriga röster och allt ont de står för...

Hur som helst fick jag ett ultimatum av djävulen: lämna Gud, kom tillbaka eller dö!

Inget av det såklart. Så arrangerade han en bilolycka som en typ av "grand final" och i den chockartade upplevelsen där jag "borde" ha dött enl ambulansmännen upplevde jag Guds hand som höll mig i luften inne i bilen. Jag hade inget bälte, bilen var formad som ett V och gick till skrotning. Men jag fattade då. Det blev en riktig Aha-upplevelse att Gud verkligen verkligen är störst och starkast.
Det var som om fienden hade fått för mycket uppmärksamhet liksom. Jag kände ju inte Gud, jag var nyfrälst och som vilken ny relation som helst behöver man ta relationen steg för steg.

Jag hade väldigt svårt att lita på någon och efter fiendens hot och attacker var jag rätt knäckt och osäker på hur Gud egentligen var. Fienden fick väldigt stort utrymme och passade på att utnyttja det såklart. Men Gud visade på många tecken och under, till både ande själ o kropp och jag visste att Han vile mig väl.

Det jag saknade var mänsklig omsorg. Man behöver få vila och bara vara. Gud sa tvärtom mot andra "religiösa" som tyckte att jag skulle ditten o datten och inte dög, att jag var frälst av nåd, älskad för den jag var och inte genom plikter, lagar, gärningar...

Det tog extra tid att komma fram till min aha-upplevelse som i sin tur gav starkare tro och i sin tur bekräftelse och övertygelse, förtröstan och tillit.

Den extra tiden spenderade jag tillsammans med en kristen grupp som inte såg till mig på samma sätt som Gud gör. Mycket lag som sagt och mindre förståelse och kärlek.

Se till att omges av RIKTIGA vänner. Läs Guds ord. Ropa på Honom och framförallt: skaffa en PERSONLIG relation med Honom! Det är DU och HAN!

Tror som du själv skriver att det är extra tufft i början med både attacker och prövningar men se till att vara omgiven av trygga och kärleksfulla, hjälpsamma människor. Be tillsammans, ta emot helanden, lovsjung. Ta ett steg i taget. Det enda Gud "begär" är tillgång till ditt hjärta

__________________
"He came to set the captives free"

Jag känner också igen mej i det här med motgångar och attacker.
Sen jag på allvar beslöt mej för att vända om och verkligen lära känna Gud
och allt det jag inte förstått tidigare har jag upplevt en hel del jobbigt.
Inte så mycket för egen del men en massa problem med mina vuxna barn (4 st)och annat runt omkring mej.I början blev jag rädd och undrade och gör fortfarande från och till var det ska sluta.Vet inte heller riktigt hur jag ska hantera det.Om det ens ska hanteras (i den mån det går att låta bli)Jag har ju lagt allt på Gud och förväntar mej att han tar hand om det.Försöker att vara lyhörd för att förstå vad som är min uppgift i det hela bara.Men ibland upplever jag att det är för mycket.Jag har bestämt mej för att inte grubbla eller fundera ut en massa lösningar.Det förefaller i mina tankar som om jag inte skulle bry mej och att jag är oansvarig men jag har kommit på att det är inte Gud som ger mej sådana tankar(vad jag förstår)Har Gud sagt att vi ska lägga allt på honom så har han ju ett syfte med detta!!!

Påminns om att vi ju faktiskt getts all makt och alla vapen till att "näpsa" problem och fiender. Vi kan göra en hel del själva. Gud kommer alltid att gå före, stötta och göra sin del, men han har gett oss auktoritet i namnet jesus och då är det ju bra om vi tar reda på vad det verkligen innebär.

Jag menar om man har ekonomiska problem, vet ju Gud det men jag har aldrig upplevt att han skickar en låda med pengar utanför dörren så man får en slags uppgiven passivitet.

När det gäller stora strider och attacker är det självklart mer krut som behövs. Men jag tror verkligen att vi "måste" ta reda på vilka vi är i kristus och vad vi har i kristus. Lära känna honom och få ett förnyat sinne. Bli förnyade till både ande, själ och kropp. Så har det verkligen varit för mig. På precis alla plan!

Jag tycker det är häftigt men det gäller att veta och ta till sig det och självklart använda sig av det.

Som en ungdomspastor sa, som talade om frihet: " Gud har friköpt oss. När vi blir frälsta går vi in i det löftet. Gud har kallat oss till fullkomlig frihet. Och varför är de flesta av oss inte fria? Dvs upplever bundenhet på olika sätt, fruktan för ekonomi, för jobb, relationer, framtiden, utmaningar etc...? Det finns två olika varianter: Den ena är att man inte vet att man är bunden. Det andra är att man vet att man är bunden men inte har kunskapen om att det finns frihet. .."

Det sistnämnda gällde för mig. Jag hade noll tro på att det någonsin skulle kunna bli något bra av mitt liv. Trodde att jag ändå inte skulle komma att leva så länge att jag behövde bry mig om att testa att nå mina drömmar. Det skulle skita sig i alla fall. Som alltid. När jag upplevde minsta lilla positiv sak var det som om någon drog undan mattan, slog ner mig eller sabbade vägen framför. Konstant... Jag hade inte så mycket hopp.

Idag är jag positiv, laddad, energisk och brinner verkligen för att leva vidare, har fått uppleva kärlek och lycka. Vilket jag förr blev arg över för jag tog det som ett hån. Lycka? Skitsnack! Jag trodde glada personer fejkade och tyckte de var så falska. Jag hade rätt ibland men oftast fel.

Ibland upplever jag samma reaktion hos andra och att det minsann är lätt för mig att säga. Tänk om de visste att jag antagligen har varit med om det mesta av livets dynga på alla möjliga sätt. Därför kan jag verkligen säga att det finns hopp! Kunde jag trots allt så kan precis vem som helst.

Nu är det ju inte att förminska andra problem, eller att jämföra eller liksom "mäta" problem. Men eftersom jag har varit med om det mesta av all tänkbar skit man kan utsättas för, så kan jag se att desto större var nåden. Jesus tog ju allt på korset. Det innebär att han har varit i mina situationer eftersom han genomled all världens synd. Och i och med att han varit i alla situationer har har hittat en väg ut ur dem också.

Han har verkligen lyft mig ur den mörkaste mörkaste dödsdal. Och nu är det inte "bara" andliga saker. Han vill hela, ge uprättelse, framtid, hopp, lycka, glädje.

Heeeelt förundrad att jag får uppleva det. Jag minns att jag sa "ska jag aldrig få uppleva lycka här på jorden, Gud? Vad är då vitsen? Varför ska jag gå här och plågas? Ta mig då hem, snälla... Låt mig bara få komma bort från detta helvete..."
Idag är jag glad att han inte tog mig på orden. Nu kan jag istället vittna för andra "hopplösqa" fall och helt ärligt säga "jag vet hur det känns, jag vet vad du går igenom. Jag har varit där själv, MEN det finns en lösning. Det finns faktiskt en frihet"...

All ära all tack till Gud. Jag hade aldrig klarat det själv.

__________________
"He came to set the captives free"