Ursprungligen postat av fertyr

... I och med att det mentala är fysiskt i grund och botten styrs även det av orsak och verkan.

Ursprungligen postat av Doddo

Hejsan!

Här får ni något från mitt artikelskafferi att roa era hjärnor med denna underbara lördagsmorgon:


************************************************** *******************


Det som troligen förefaller oss mest självklart i livet är att vi lever i en fysisk värld, som är uppbyggd och bestående av ett otal materiella ting. Varför är det så självklart? Jo, därför att vi upplever det så. Men det visar sig vid en närmare begrundan att detta till synes självklara förhållande är djupt problematiskt. Vår medvetna upplevelse av omgivningen är ju inte identisk med denna omgivning själv. Kanske har vi någon gång ställt oss frågan hur tingen i omgivningen kan ”komma in i oss” och bli till de företeelser vi upplever: stolar, bord, hus, träd, solen, himlen? Allt detta finns ju bevisligen inom oss i form av upplevda ting. Vi kan ju inte förneka att vi förnimmer en medvetandets bild av den omgivande världen, en bild som t.o.m. påstås befinna sig inne i vår hjärna! Hur går då upplevelseprocessen egentligen till, och hur kommer det sig att vi upplever tingen som belägna utanför våra sinnen och vår kropp, när upplevelsen sker innanför vår kropps gränser? Och vad är i så fall den yttre naturen för något? Hur ser den ut i sig själv? Och hur blir den till medveten upplevelse hos oss?


Medvetandets gåta

Som vi vet är frågor som dessa inte så lätta att besvara. I själva verket hör de till de hårdaste kunskapsnötterna att knäcka. Frågeställningar som de ovan nämnda har lämnat material till ständiga lösningsförlag inom filosofin och vetenskapen, och de är fortfarande högaktuella. Ännu finns nämligen ingen allmänt godtagen lösning på gåtan. Ändå har en form av ”lösning” tagit ett mycket starkt grepp om våra föreställningar i frågan: Nämligen synen på naturens skeenden som en i grunden ”materiell” process – den materialistiska världsbilden. Enligt denna tolkning utgörs verkligheten av ”fysikalisk materia”, och medvetandet är inget annat än en process i vår hjärna. Men hur blir i så fall de kemiska och elektriska processerna i hjärnan till en medveten upplevelse för samma hjärna? Till detta ges ingen förklaring. Alltså verkar ”förklaringen” inte ge något svar, den förskjuter bara problemet från den ursprungliga frågan – hur världen omkring oss blir till en upplevd värld inom oss – till den likaså olösta gåtan hur kemiska och elektriska processer i hjärnan blir till en upplevd värld inom oss. Denna upplevda värld uppvisar ju inte heller några av kemins och elektricitetens egenskaper, utan framstår som en kvalitativ värld av föreställningar, tanke, vilja och mening för ett upplevande subjekt. Hur kan ett sådant förvandlingsnummer från materia till medvetande äga rum?

Och än värre för den materialistiska tanken är följande faktum: Vår kunskap om den materiella, fysikaliska verkligheten är i sig själv en medvetandets produkt. Vi har inte tillgång till verkligheten på annat sätt än genom sinnesförnimmelse omvandlad till upplevelse. Det leder till följande paradoxala situation: Som varje skolbarn får lära sig är varseblivningsprocessen en väl belagd vetenskaplig sanning, som i princip kan beskrivas på följande sätt: När solens eller lampans ljus faller på ett föremål, säg bordsskivan framför mig, så reflekteras en del av ljuset in i mina ögon. En upp- och nedvänd bild av bordsskivan projiceras på ögats näthinna, vilket leder till retning av ljuskänsliga celler i näthinnan. Från dessa leds energin vidare, i form av kemiska och elektriska impulser i synnerven, till hjärnans syncentrum i bakre delen av hjärnan. Där avslutas varseblivningsprocessen, på ett ännu oförklarat sätt, i min rättvända upplevelse av bordsskivan. Denna varseblivningsmodell vill således förklara den medvetna upplevelsen av bordsskivan som sista fasen i en kausal process, alltså i ett skeende från orsak till verkan. Därmed tycks modellen ge en förklaring med innebörden att medvetandet uppstår som en verkan av helt och hållet materiella orsaker. För materialisten är det tydligen ännu inget problem att den sista fasen i processen, övergången från hjärnprocess till upplevelse, lämnas utan förklaring. Man tänker sig ju att upplevelsen på något sätt är identisk med hjärnans inre process och att medvetandet därför på sätt och vis är ett illusoriskt fenomen: ”Egentligen” är då medvetandet ingenting annat än hjärnan själv i arbete, alltså en helt igenom materiell företeelse.


En paradoxal förklaring

Det paradoxala i denna syn på varseblivningsprocessen är inte dess beskrivning av det skeende som i slutändan leder till vår medvetna upplevelse av tingen. Beskrivningen av det förlopp som via sinnesapparaten och hjärnan föregår våra intryck, måste betraktas som rimlig och sann. Den går att bekräfta på empirisk väg. Det paradoxala ligger i att denna process ses som en förklaring av hur medvetandet uppstår. Ty även om vi för tillfället bortser ifrån att den helt avgörande övergången från fysikalisk hjärnprocess till medveten upplevelse saknar sin förklaring, så kan vi inte komma ifrån att varseblivningsprocessen, som vi känner den, själv tillhör medvetandevärlden. Alla de steg som ingår i den – ljuset, bordsskivan, ögat, näthinnan, synnerven, syncentrum, ja hjärnan i sin helhet! – är ju delar av den fenomenvärld som är känd för oss enbart via vårt medvetande. Alla dessa företeelser och de däri ingående processerna är endast tillgängliga för oss i form av varseblivna fenomen, alltså i form av den förutsatta varseblivningsprocessens sista fas. I själva verket har vi alltså i denna ”förklaring” att göra med slutprodukten i varseblivningsprocessen, och slutprodukten kan inte utgöra förklaringen till sig själv! Att förutsätta det som ska förklaras gör förklaringen till ett cirkelbevis. Teorin blir självförstörande.

Teorin vill alltså hävda att medvetandet uppstår som sista ledet i processen materia–>hjärna–>medvetande. Men både den ”fysikaliska materien” och ”hjärnan” representeras hos oss i form av kunskap och föreställningar, alltså i form av ”objekt” i medvetandets fenomenvärld. Materien såväl som hjärnan tillhör därmed redan medvetandedimensionen. Vi kan aldrig ta oss ur denna situation och skåda materien eller hjärnan oberoende av vårt medvetande. Därför kan vi ingenstans iaktta hur medvetslös materia övergår i medvetande. Materialismens tes att den fysiska materien är upphovet och orsaken till medvetandet kan av den anledningen aldrig göras empiriskt prövbar. Materialismen visar sig därför vara ett metafysiskt antagande, en trosföreställning bland andra trosföreställningar, dvs. en förutfattad mening som projiceras på den yttre världen.


En omvänd betraktelse

Vårt oreflekterade förhållande till världen omkring oss spelar oss alltså ett stort spratt när vi vill förstå detta förhållande. Den slutsatsen underbyggs grundligt i fil dr Jan Adriansons senaste bok Världen som varseblivning – en omvänd betraktelse. Adrianson gör där en genomgång av det historiska och nutida vetenskapliga tänkandet i dessa frågor. Han kan övertygande visa att härskande teoribildning på området inte håller stånd inför en kritisk analys. Den avgörande felkällan visar sig vara den materialistiska utgångspunkten, som i sin tur förefaller vara betingad av den oreflekterade synen på världen. Som Adrianson påpekar har den materialistiska uppfattningen inte det empiriska och vetenskapliga stöd som många kommit att tro att den har. Materialismen är att betrakta som ett metafysiskt antagande, och vetenskapen som empiriskt forskningsprojekt kan inte alls uttala sig i metafysiskt hänseende. Ändå har materialismen blivit en mycket omfattad tolkning av vetenskapens resultat, men en tolkning som på avgörande punkter leder till teoretiska motsägelser, och som i problemet kring förhållandet mellan materia och medvetande leder till teoriernas självupplösning. När det därför hävdas att naturvetenskapen funnit svaret på frågorna om livets ursprung och yttersta förutsättningar, så är detta endast tolkningar av vetenskapliga fakta, men tolkningar som – i kraft av olika slags självbekräftande mekanismer – lätt blandas samman och förväxlas med dessa fakta själva. Man måste således skilja mellan vetenskap och vetenskapstro, understryker Adrianson. Den materialistiska tolkningen av vetenskapliga fakta har gett upphov till en form av vetenskapstro som kan sägas ha blivit vår tids nya religion. Den har fått sin särskilda dogmatik, sitt ”prästerskap” som försvarar denna dogmatik, sin intolerans mot avvikande tänkare. Med det stora inflytande på kulturens övriga områden som vetenskapen har i dag, är det därför viktigt att klarlägga var bristerna i dogmbygget finns – det är naturligtvis också nödvändigt för vetenskapen själv. Ett sådant klarläggande blir ju till slut ett ofrånkomlig steg i den vetenskapliga processen, eftersom man i längden inte kan bortse från de principiella problem som ligger inbäddade i den materialistiska tolkningen.


Materialismen och livsmysteriet

Som Adrianson visar leder den materialistiska hypotesen till ohållbara ståndpunkter inom den vetenskapliga teorin. Men den får även konsekvenser utanför den akademiska värld där vetenskapliga hypoteser diskuteras. Man kan hävda att akademiska frågor inte har någon betydelse för vårt praktiska liv. Men fullt så enkelt är det inte. För det första är de existentiella frågorna om livets mening, viljans frihet och moralens grundvalar nära kopplade till vår verklighetsuppfattning. Dit hör också frågan om vi enbart är våra kroppar eller något utöver dessa, något som t.ex. kan fortleva efter kroppens undergång. Enligt den materialistiska grundsynen utgör vi det givna resultatet av vissa från början meningslösa och slumpmässiga processer. Allt vad vi upplever som fri vilja, kreativitet, kärlek, gemenskap och mening kommer då ytterst att vara ett slags illusionsfenomen – ett bländande mörker, som Adrianson uttrycker det.

Det vore egendomligt om inte denna verklighetsuppfattning skulle ha omfattande konsekvenser för våra liv – att den praktiska materialism som dominerar och urholkar mångas liv i form av vanmakt, ångest och djupa känslor av meningslöshet, inte skulle ha något samband med den teoretiska, i grunden metafysiska, materialismen. Den gängse varseblivningsmodellen framstår som en av denna verklighetsuppfattnings främsta grundbultar och därmed som ett hinder för en djupare förståelse av livet. Men det objektinriktade och kluvna perspektiv på tillvaron som följer ur denna uppfattning – att vi ytterst är produkter av den objektvärld vi ser omkring oss – behöver inte accepteras som ofrånkomligt, utan kan ses som sprunget ur en serie väl ingångna skenproblem. Varseblivningsproblematiken griper således in i livsmysteriets kärna.

En i grunden slumpmässig, mekanisk verklighet gör oss alla till kuggar i ett i sig självt meningslöst maskineri. Även vår kritiska undran över denna situation kan där inte vara annat än ett utslag av materiell nödvändighet. Adrianson konstaterar:

”Vore materialismen trots allt en giltig beskrivning och förklaring av verkligheten skulle den […] vara lika meningslös att kritisera som att argumentera för. Enbart om materialismen är falsk – och att det verkligen existerar kreativitet, ’fri vilja’, mening osv. – kan det vara meningsfullt att alls argumentera för någonting. Framför allt syns det då viktigt att argumentera mot denna uppfattning. Ty om materialismen är falsk men hålles för sann kommer detta att generera och rättfärdiga en livssituation som på olika sätt utgår från materialismens konsekvenser. Försanthållandet kommer, kort uttryckt, att båda skapa och legitimera ett reduktionistiskt förhållningssätt till livet. Konsekvensen är en självuppfyllande profetia i materialistisk riktning: att uppfatta människan som ett ting övergår lätt i inställningen att hon också kan behandlas som ett sådant.”


Den direkta och indirekta realismen

Det finns således mycket tungt vägande skäl att granska materialismens anspråk på tolkningsföreträde. I boken gör Adrianson en kort historisk genomgång av hur varseblivningsproblematiken har uppfattats innan den moderna vetenskapens teori framträdde i form av den kausala varseblivningsmodellen. Därefter behandlas hur man från filosofiskt och perceptionspsykologiskt håll har preciserat frågan. Den grundprecisering som växer fram utgörs av förhållandet mellan den direkta (naiva) och den indirekta realismen – om vi kan varsebli verkligheten som den är oberoende av oss själva, eller om det vi varseblir – varseblivningsobjekten – i stället är resultatet av en förmedlande process – varseblivningsprocessen. Både den direkta och den indirekta realismen granskas kritiskt. Den generella slutsatsen är att båda synsätten utifrån sina egna förutsättningar leder till svårartade problem, problem som ytterst hör samman med den gemensamma – och allmänt förgivettagna – synen på hjärnan som medvetandets och den varseblivna verklighetens grundförutsättning. Något som även skapar oöverstigliga problem för båda synsätten är vissa gemensamma antaganden om verklighetens natur, som närmast kan föras tillbaka på vårt gängse och allmänt accepterade – och i grunden materialistiska – materiebegrepp. Båda utgångspunkterna har inte desto mindre, menar Adrianson, var sin viktig huvudpoäng, som tillsammans kan ligga till grund för ett helt nytt och radikalt annorlunda sätt att se på varseblivningen och oss själva.


Materien och medvetandet

Den moderna fysiken har problematiserat materiebegreppet, och Adrianson konstaterar att materiakategorin varken är så självklar som den vanligen uppfattas eller att den utgör en nödvändig ingrediens i förklaringen eller förståelsen av våra liv och den värld vi lever i. Hans slutsats är att om man inte kan och vill förneka medvetandedimensionen som fullt verklig måste som konsekvens den materialistiska principuppfattningen uppges. Kan man inte heller acceptera den ontologiska dualismen (materien-medvetandet) måste också den fysikaliska materiekategorin ges upp.

Materialismen kan ses som ett inomvärldsligt försök att överbrygga dualismen mellan subjekt och objekt, individ och helhet, för att på så sätt nå fram till en gemensam nämnare som allt vi känner och erfar kan hänföras till. Men detta försök utmynnar enligt Adriansons undersökning i motsägande och självupplösande konsekvenser. Den materialistiska uppfattningens grundläggande problem är nämligen att den utgår från egenskaper och karakteristika inom medvetandets fenomenvärld för att, från en tänkt utomfenomenell nivå, förklara fenomenvärlden. T.o.m. ståndpunkten att medvetandet är en illusorisk verklighet (”egentligen” bara hjärnprocesser) faller: ”Genom att illusionsexistensen förutsätter medvetande kan medvetandedimensionen själv inte vara illusorisk …”. Slutsatsen blir att vi inte kan förklara vår verklighet – världen och universum – med utgångspunkt från egenskaper och kategorier som är hämtade från denna verklighet.


En icke-materialistisk utgångspunkt

Adrianson utvecklar till sist den icke-materialistiska utgångspunkt som följer ur hans kritik. Resonemanget leder fram till att varken varseblivningsvärlden eller våra inre världar behöver ses som de sista och slutna stadierna i en kausal process, utan att den värld som vi gemensamt förefaller varsebli och uppleva i grunden också är gemensam. Vi är inte som enskilda individer var och en innesluten i vår hjärnas fängelse, utan är i viss mån delar av varandra. Vi kan anta att vi djupast sett är något mycket mera än vad vår kroppsliga identitet ger vid handen. Det innebär i så fall att våra fenomenella kroppar – och den jagidentitet som är kopplad till dessa – är en del av någonting som vida övergår fenomenvärldens tids- och rumsmässiga begränsningar. Denna större verklighet erbjuder oss möjligheten till en sann gemenskap och verklig kärlek.

Världen som varseblivning är den tredje boken i en serie undersökningar av den materialistiska världsbildens innebörd och inflytande i vetenskapen och därifrån vidare på vår kulturs tänkande över huvud taget. Adriansons första arbete, Bortom arv och miljö, 1985, behandlar determinismen i det socialvetenskapliga tänkandet. Den tidlösa utvecklingen, 1992, analyserar den materialistiska utgångspunkten i evolutionsläran. För den som vill få en kritisk fördjupning i rådande vetenskaplig teoribildning är böckerna av största värde. Genom författarens grundliga tillvägagångssätt och pedagogiska framställning blir de tillgängliga även för en icke-akademisk publik, som vill förstå bristerna i vår tids dominerande, av vetenskapen inspirerade världsbild.


************************************************** *******************


Jag blir själv så lycklig av att läsa dylikt! Må Herren vända sitt ansikte till oss, och give oss frid!

Doddo

Ursprungligen postat av Robban

Identitetsteorin eller ”The brain-mind identity theory” (också benämnd ”The central state materialism theory”) går kort uttryckt ut på att alla våra mentala (psykiska) tillstånd, skeenden och kvaliteter i grunden är identiska med vissa hjärnprocesser eller hjärntillstånd. En av teorins företrädare, D M Armstrong, skriver:

If the mind is thought of as ’that which has mental states’, then we can say that, on this theory, the mind is simply the central nervous system, or, less accurately but more epigrammatically, the mind is simply the brain.

Identitetsteorin kan nog, i en eller annan form, ses som legio bland neurologer och professionella “filosofer”. Poängen med identitetsteorin är enligt dess förespråkare att etablera en medvetandeteori och människosyn som är förenlig med den materialistiska grunduppfattning man menar företräds av den gängse vetenskapen, d v s uppfattningen att människan i grunden är en biologisk eller fysisk-kemisk mekanism, en maskin.

Människan som maskin, maskinen som människa? Tanken att människan i grunden är en slags maskin, närmare bestämt en komplicerad och subtil dator, och att det därför borde vara möjligt att också skapa en maskin som kan tänka och vara medveten, är intimt knuten till identitetsteorin. Enligt denna teori är det ett organiskt system (hjärnan) som möjliggör medvetandeidentiteten. Men steget därifrån till antagandet att även icke-organiska system skulle kunna ligga till grund för och möjliggöra denna identitet ligger snubblande nära, dels antas båda systemtyperna vara uppbyggda av samma grundelement (atomer, elementarpartiklar), dels vet man inte vad det är i just organiska system som ger upphov till medvetandeidentitet. Från ett materialistiskt perspektiv är alltså inte denna tanke om ”maskinmedvetande” särskilt uppseendeväckande.

Allteftersom den moderna system- och datortekniken har avancerat, har också idén om ”tänkande” och förmänskligade maskiner i rent bokstavlig mening alltmera kommit i centrum och alltmera ställts på sin spets. Såväl förespråkare som motståndare till denna idé tycks genom denna utveckling ha fått vatten på sina respektive kvarnar och blivit alltmera övertygade om den egna uppfattningens riktighet, där de förstnämnda i denna utveckling ser ökade möjligheter, ser de övriga dess begränsning. Till idéns tillskyndare hör representanter för identitetsteorins senaste utvecklingsfas, den s k funktionalismen. Enligt denna uppfattning kan alla slags avancerade informationssystem, förutsatt att de uppfyller vissa villkor vad gäller konstitution, komplexitet etc, ligga till grund för medvetandeidentitet. Hjärnan är härvidlag ”enbart” ett specialfall (om än det hittills enda kända fallet). Den funktionalistiska identitetsuppfattningen kan alltså ses som en utvidgning av den traditionella identitetsteorin. Den inkluderar m a o denna teori: Om funktionalismen är sann, måste också identitetsteorin vara sann; däremot kan identitetsteorin vara sann, utan att funktionalismen är det.

Även om nu inte identitetsteorin direkt implicerar funktionalismen bidrar denna teori med att lyfta fram och förtydliga identitetsteorins problem och absurditeter i fråga om hur ett rent mekaniskt och materiellt system kan ge upphov till medvetande och subjektiva kvaliteter. Det som är orimligt och absurt i maskinfallet (och för funktionalismen) är precis lika orimligt och absurt i fråga om hjärna – medvetandeidentiteten.

Om man i stället utgår från ett icke-materialistiskt och ontologiskt öppet perspektiv på livet och människan, ett perspektiv inom vilket livet och medvetandet inte antas kunna förklaras rent materialistiskt eller från någon annan ontologiskt bunden position, kommer förhållandet maskin (hjärna) – människa (medvetande) i en helt annan dager. Med utgångspunkt från att medvetandedimensionen inte kan reduceras till materiella processer, utan tvärtom är autonom i förhållande till dessa, faller också alla möjligheter att skapa en maskin med medvetande, med en subjektiv livssfär. Som människa kan man förvisso tro sig (kanske tom uppleva sig) vara en maskin, medan en maskin aldrig kan tro sig (eller uppleva sig) vara en människa eller ens en maskin. För att tro sig vara en maskin måste man således, paradoxalt nog, vara en icke-maskin, en själ. Den gamla tanken (och av materialister tacksamma uppfattningen att kritisera) att själen är ett ”spöke i maskinen” får i detta perspektiv den omvända lydelsen: ”maskinen är ett spöke i själen”.

Ursprungligen postat av Carina

Menar du alltså att de som blivit hjärndöda tex genom en olycka inte kan känna. Hjärtat slår, ok det är fysiskt, men att personen inte kan känna??

Men nu är det så att det finns bevis för det, att man kan känna utan hjärna, i o m att personer som skulle ha "avlivats"/mördats efter att ha legat som kollin i flera år, helt plötsligt vaknat. Det kallar de för mirakler för de kan verkligen inte fatta för rent vetenskapligt ska det helt enkelt inte gå...

Ursprungligen postat av fertyr

Endast för att visa min poäng att det behövs en orsak för en verkan.

/.../

Jo, jag har hänvisat till Schrödingers katt några gånger och det är ett perfekt exempel på hur det på kvantfysiknivå kan påverka världen på ett väldigt vardagligt sätt genom att en katts liv står på spel.

Ursprungligen postat av Tijas

Så du menar att man avlivar/mördar människor som ligger som kollin när man avbryter vården?

Ursprungligen postat av fertyr

Om hjärnan inte fungerar kan de inte känna något. Men om hjärtat slår så måste hjärnan fungera för det är hjärnan som styr musklerna i slutändan.

Ursprungligen postat av fertyr

Om någon presenterar någon annan fakta eller evidens är jag helt beredd att ändra min åsikt.

Ursprungligen postat av Carina

"You shall not kill". Ja typ så menade jag... Eller exakt så menade jag, rättare sagt

Lite hård i tonen var jag säkert, men ska man se det svart och vitt så är det ju så. Det är ju därför det kallas "aktiv dödshjälp". Man hjälper till att döda någon (som inte "ens" bett om det). Mord alltså.
Ingen vill ju egentligen dö, man hoppas och önskar oavsett att det ska bli bra.

Jag är även emot dödsstraff. Om nu någon ev undrar