Jag har redan skrivit om detta på ett annat ämne på forumet, men då jag tycker det passar bättre in här, kör jag en ren copypasta (ctrl+c, ctrl+v) på det tidigare jag skrivit. För övrigt tror jag att det kan hända att jag skriver mer i framtiden... man vet aldrig vad som väntar en i livet, kanske nå't värt att berätta

OK! Då kör vi...

I höstas fann jag en bönesida, tidattbe.se, som jag snabbt fastnade för och började aktivt att kolla på dagligen för att se om jag kunde hjälpa till i bön eller för att själv få hjälp. Då brukar jag ta sådana bönämnen som jag kan relatera till mitt eget liv, eftersom det blir naturligt enklare att komma ihåg då, och jag vet hur de känner på ett ungefär. Det konstiga var att i Oktober, tror jag det var, läste jag ett "bönämne" som en man hade skrivit där han berättade om hur bitter och arg han var på Gud för att hans liv inte hade blivit som han önskat. Jag skulle i normala fall inte ha brytt mig om denna text, jag skulle ha "hoppat över" den, eftersom jag inte kan relatera till mitt eget liv... Men jag verkligen kastade mig på det, som om Herren gick in i mig och gjorde det genom mig (självklart gjorde Han det inte ). Sedan började en lång och fin diskussion mellan mig och "Rickard", först mycket eldig och på ett sätt lite aggressiv, men det hela slutar i att jag säger till honom att jag skulle be för honom (mest för att det var det enda "kristliga" sättet att avsluta denna diskussion på), och då blev han mycket glad och undrade hur det kunde finnas en människa i världen som ville be för honom - Han kände sig mycket älskad. Detta får mig ju självklart att tänka tankar som "OK...? Nu måste jag verkligen be, nu får det inte bara vara nå't som jag sa..." så då skrev jag ordet "Pray" på min vänstra hand, så att varenda gång jag såg ordet "be" bad jag en kort bön, om så bara en liten nanosekund så slängde jag en tanke för "Richard". Jag vill att du ska veta att jag har aldrig i mitt liv bett så mycket under en vecka i hela mitt liv som jag gjorde den skolveckan - Nå't som var ett plus var ju även att jag fick tillfälle att "vittna" då alla klasskompisar frågade "Vad står det där?" (Jag, konstig om jag är, hade skrivit det på runor - jag tycker det blev snyggare så...).
Veckan gick, och efter sju dagar fick jag tillslut svar ifrån "Richard" där han säger att han ångrar verkligen allt han skrivit mot Gud på sidan - "Amen" ropade mitt hjärta... Och han frågade även om han inte kunde få min mail, för han hade nå't att berätta.
Efter att vi givit varandra våran mail gick det en dag, det blev natt och jag gick och la mig. På morgonen gick jag upp som vanlig, detta var en söndag, och jag satte mig vid frukostbordet med bibeln framför mig. Jag har för vana att läsa ett kapitel eller fler varje morgon vid frukost, och så läser jag genom hela bibeln (jag har ännu inte kommit genom hela... konstigt - jag har ju läst i över 2,5 år nu?). Men denna morgonen slog jag aldrig upp bibeln, utan jag och min mor pratade istället, jag kommer inte ihåg om vad, men det är irrelevant/oviktigt. Så efter frukosten stack jag upp på övervåningen och satte mig framför datorn. Jag fick se att jag fått mail ifrån "Richard", och jag kände mig mycket spänd över vad han skulle berätta - Det var ju trotts allt första gången som jag fick ett mail ifrån honom... Och han började berätta hela sin livsberättelse (i en förkortad version), följt av följande ord:
(Det är jag som är Simon... men jag föredrar Notsri på detta forum)

Jag blev totalt överrumplad... några runor på en hand räddade ett liv, nja... det var väll inte så coolt...? JOOOO! Men iallafall, sedan jag läst detta visste jag inte riktigt vad jag skulle göra, jag hade fortfarande min bibel bredvid mig sedan frukosten, så jag tog den för att läsa det kapitel som jag inte hade läst vid matbordet. - Kan du gissa vilket kapitel jag skulle läsa idag?! Låt mig ge dig en ledtråd; jag orkade inte läsa det först... för jag hade redan läst det, och för att det bara var för awesome... Ps 30! Coolt? Gud gör verkligen häftiga saker, om så folk säger motsatsen så är det ändå sanningen.

Sedan lär jag känna "Richard" som Robert och vi frågar varann om alla möjliga saker - Han bor i Norrtälje (om jag minns rätt) och jag bor i Arvika... det intressanta var att han har en dotter som bor i Glava, ungefär 2 mil ifrån Arvika, och vi båda fattade att detta var bara början på något mer... nå't mer genom tänkt - planerat av Gud! Jag ska berätta mer om detta... för det slutar inte här, men jag måste då ta en paus, främst för att jag behöver en efter allt skrivande, men även för att du ska förstå att det gick en tid här emellan och tills nästa sak som jag sak skriva om... det ger mer inlevelse i berättelsen.

Så nu tackar vi för oss, och glöm inte att se nästa avsnitt av "Notsri - My Story!" med den spännande upplösningen och sista avsnittet i serien. ...skämt och sido - Jag kommer skriva fortsättningen inom en snar framtid.


Hade gött
/Notsri

__________________
Jag har tagit mig en paus från forumet. På återseende, gott folk!

Ja'a... nu har det väll gått ett tag sedan jag skrev mitt första inlägg gällande mina upplevelser om hur bön verkligen förvånade mig. Jag hade ju inte räknat med sådana saker, så jag tackar Gud för att han ingav mig till att svara på bönämnet. Tack, Herre!
Men jag ska nu för att fortsätta med min historia göra ett litet "sidospår", som ni förstår senare när ni fått hela bilden av händelsen.

För nu ungefär fyra månader sedan, i Oktober tror jag, om jag inte minns fel, var jag som vanligt en onsdagskväll på bönesamling tillsammans med ett gång kristna vänner. Vi pratade och fikade, och när det tillslut kom till att vi skulle be började mina tankar flyga iväg till Väckelse och frälsning för Arvika (min hemstad). Jag satt alltså och bad till Gud nå't i stil med "Herre, varför sänder du inte en väckelse, du ser väll att det behövs?", och direkt fick jag orden "Gå, gå ut!" i mitt huvud. Inte att jag hörde det, men som när man sitter och tänker för sig själv och pratar i huvudet. Först fattade jag ingenting, jag trodde att det bara var min hjärna som hittade på nå't, men mer och mer började jag att fatta att det inte var jag som hade kommit på det av egen kraft, det var från Gud! Sedan fick jag ett budskap av Herren, och jag måste vara ärlig och säga att jag faktiskt inte kommer ihåg hur jag fick det. - Jag kan inte komma ihåg när jag fick det av Gud, men jag vet att jag fick det direkt efter orden "Gå, gå ut!" och att det är ifrån Herren.
Det Herren sa till mig var att väckelsen som man har hört talas om som ska komma över Sverige "inte är på väg", den "STÅR UTANFÖR DÖRREN!" Vi måste väcka våra församlingsmedlemmar som ligger och sover, vi måste väcka alla de som inte går med sitt hjärta på mötena, och dörren ska öppnas...
Självklart är detta inget som jag har för vana att uppleva... eh... va tror ni om mig? Jag är ingen bra människa som får uppleva mer än andra, det vill jag att ni ska veta - Jag är en vanlig kille som bara tar sig tid för att lyssna, och DET är jag MYCKET glad över att jag gör!!!

Dagarna efter denna kväll var jag mycket med Gud, det är lite svårt att inte vara det när man fått nå't så konkret. Men i alla fall... det som gjort mig mest säker på att det är ifrån Herren är att på varje litet möte jag var på som följde på detta, i flera veckor, kände jag en stark maning till att säga det jag har fått. Jag satt seriöst i kyrkbänken på de möten jag var på och kände hur det på sätt och vis blev en tung luft i mina lungor, det kändes som om densiteten av luften blev större... och jag vet att detta är Herrens sätt att berätta för mig att "nu är det dags att säga nå't", men dessa gångerna var det riktigt stark känsla! Så första gången som jag kände denna känsla för att jag skulle berätta om vad jag hört från Herren, det var på ett bönemöte i min kyrka. Då satt jag under bönen och kände hur Herren manade mig till att säga det, och jag vågade först inte. Men så bestämde jag mig för att "nu, nej men nu ska jag göra det... så fort det inte är nå'n som ber högt, när det blir tyst, ska jag säga det!", för så är det i vår kyrka, att det finns folk som ber högt. Men så fort det blev tyst, satt jag tyst. - Jag kunde inte öppna min mun! Och så fortsatte det, mellan varje bön bestämde jag mig för att säga det, när det blev tyst, men varje gång det blev tyst kändes det som om jag fick en "stum ande" över mig - Jag kunde inte öppna min mun! Så blev det på varje möte, oavsett om det var ett bönemöte eller ett vanligt möte, så kändes det som om en "stum ande" kom över mig, och jag försökte seriöst till och med att säga så enkla saker som mitt eget namn när jag skulle försöka prata, men jag hade även svårt för detta.
Under hela denna tiden som jag kände denna kampen visste jag om att mitt främsta mål skulle bli till att säga det till min egen församling, på ett förmiddagsmöte, men på grund av att jag sumpade chansen att göra detta en söndag, för att jag inte vågade, fick jag gå med mitt budskap under fem veckor, fatta fem veckor! Det för att vi inte hade några förmiddagsmöten, de blev inställda eller nå't i stil med det...
Ja, just det ja... det kanske jag kan nämna... det var även så att varje gång jag kände denna starka maningen till att tala hade redan nå'n bett eller predikat om väckelse/uppvaknande, vilket gjorde mig bara mer säker om att Herren hade planerat nå't...
Men i alla fall... under min fem veckors period av väntan gjorde jag mig redo för stunden att gå upp i talar stolen i min kyrka och berätta, för jag visste att utan bön skulle det bara bli som alla andra gånger tidigare, att jag skulle "backa ur".
Så varje gång när tillfälle gavs bad jag att andra skulle be för mig, för att jag skulle finna mod till att göra Guds vilja. Så i November, under Faith08, en möteskampanj (skulle jag vilja kalla det...) med folk ifrån hela Sverige, kände jag att jag kunde passa på och gå in i förbönrummet och ta fördel för alla förbedjare som samlats där.
Och jag gick in i rummet, ställde mig lite försiktigt i dörröppningen (jag visste egentligen inte vad jag höll på med...). Jag svepte med blicken över rummet för att se om det fanns nå'n förbedjare som inte redan hade nå'n att be för, så att jag inte trängde mig på - Jag tog ju inte så seriöst på detta, utan om det inte fanns nå'n skulle jag bara gått ut ur rummet och fortsatt i lovsången. Men så var det en tjej som kollade på mig med snäll blick och sa lite lågt "vill du ha förbön?", och drog på axlarna som till att säga "varför inte..."
Så satte jag mig vid henne och en man, jag berättade om mitt "problem", mitt bönämne, dock inte om vad budskapet handlade om... eller om vilken stad jag kom ifrån, jag sa bara " ett budskap till min hem stad..." De båda började be för mig med eld och iver över att Herrens ord skulle få komma fram genom min mun, och det kändes skönt och upplyftande. Det var först efter bönen som de frågade mig om vad för budskap det var jag skulle frambära, och då blev de båda mycket glada och uppspelta över vad jag berättade att Herren hade sagt, och tillslut frågade tjejen även om vilken stad jag kom ifrån, och jag berättade att jag kom ifrån Arvika, den staden som Faith08 hölls i... Hon blev vild! Hon bad mig om att jag skulle gå upp nu, under mötet, och berätta det, och jag tvekade och slingrade mig undan med ursäkter, men så sa jag tillslut till henne vad jag känt under alla gånger som jag skulle ha sagt nå't: "Tvinga mig! Säg åt mig att göra det, jag kommer aldrig att göra det om du inte sätter mig i en situation som jag inte kan rymma ifrån!" Så frågade hon "Får jag det?" "Ja! Det är det enda sättet..."
Nu efteråt skrattar jag åt hur konstig situation det egentligen var, och hur det blev, för hon drog mig ut ur rummet, till kanten av "scenen", och sa "vänta här!" Hon försvann för att hämta någon att kunna gå upp på "scenen" för att förmedla att det var någon som skulle säga nå't, och jag stod tyst och kände en inre frid över vad som hände, jag kände ett "äntligen" inom mig.

Så fick jag stå på "scenen" och berätta hela budskapet som jag har skrivit här, och efteråt sprang för övrigt en vän till mig, eller snarare en bekant, och sa "Simon! tjenare va coolt... jag känner likadant." Han hade inte ett budskap, men han visste att det jag sa stämde, han visste att nå'n var på väg att ske med vår stad. Det har ännu inte skett nå't, inget dramatiskt, men jag kan heller inte säga att jag inte märker nå't av det... för det händer grejer, det är nå't på gång, nå't som kommer bryta ut snart. Kanske inte med eld och explosioner, men definitivt nå'n kommer att hända.

__________________
Jag har tagit mig en paus från forumet. På återseende, gott folk!

Följande är mail som sändes mellan mig och Robert (aka Richard).

Här började min hjärna att arbeta på högvarv... VEM ÄR HON? Jag gick igenom alla tjejer som jag mött, som jag har bett tillsammans med, under den senaste månaden, men jag kunde inte komma fram till vem hon var. Men så började jag att ana att det måste vara hon som bad för mig på Faith08! "Men hon var väll inte från Arvika? Det var ju folk ifrån hela Sverige med där... Nej, det kan inte vara hon, jag skickar ett mail till Robban..."
FATTA VA GLAD OCH GALEN JAG BLEV NUDÅ!!!! Hur cool kan inte Gud va'? Alltså... HALLÅ!!! Jag mötte en kaar (karl på min släkts sätt) på internet... har aldrig sett människan, och han bor på andra sidan Sverige, men så möter jag hans dotter... bara det här är sjukt coolt, men det blir ju bara värre och värre (bättre och bättre) när man tänker på HUR det gick till!
Jag har verkligen själ till att tacka Gud för allt detta, och det gör jag, tro mig... jag undrar bara vad som väntar här näst, för jag tror inte det är över än. - Min relation med Robert och hans familj har nå't mer att ge, jag känner det på mig...

Gud är god... och häftig!
/Notsri

__________________
Jag har tagit mig en paus från forumet. På återseende, gott folk!

Jag kan även berätta lite "små saker" som har hänt i mitt liv, vilket jag har för syfta att göra också. Det kommer nog bli en väldans mycket text när jag är klar... MWOHAHAHAHAAHAAAA!!!!

Det är upp till er om ni orkar läsa

__________________
Jag har tagit mig en paus från forumet. På återseende, gott folk!

Det är katastrof att ingen har svarat dig Notsri. Denna vittnesbörden var ju helt otrolig! Såååå häftig! Åh vad glad jag blir över din berättelse och jag håller med dig. Gud är stooor!

Du får gärna berätta mer, föresten så bor du och jag i samma landskap. Karlstad här!

Hur går det med väckelsen i Arvika? Och har Gud gjort något mer? Jag vill veta!!!

Hahaha... va gött! Nja, ingen stor pampig väckelse än, men det har jag inte fått löfte om ändå, bara en väckelse. Den börjar inombords, med oss själva... Hmm... få se, har det hänt nå't mer? Mest små saker, men ändå likväl är Herren god.

__________________
Jag har tagit mig en paus från forumet. På återseende, gott folk!

OKey! Ja det vore så najs om Gud kunde sända en väckelse till värmland! Och du har rätt, det börjar i hjärtat och går sedan ut till andra människor. =)

förövrigt har personer svarat på mitt vittnesbörd men inte just här... jag har, som jag nämnde i början, skrivit in detta på ett annat ställe på forumet, men jag copypast:a det hit för att det passade mer in på ämnet.

__________________
Jag har tagit mig en paus från forumet. På återseende, gott folk!

Okey!=) Så häftigt vittnesbörd! Jag gillade det jag läste!=) Gud är stor!

Vi får be och berätta gärna allt detta till folk du har förtroende för. Uteslut de otroende för de kommer bara bryta ner din glädje när du berättar om detta. Jag väntar på väckelsen, och jag vet att den kommer att komma, Gud har ju sagt det(!), men ju mer tiden går tappar jag mer och mer tro på människan, för jag är inte helt säker, men jag tror att väckelsen kommer bara då andra vaknar upp för sanningen att släppa in Jesus på djupet - även vi kristna!
Hur kan vi leva ett liv bredvid våra arbetskamrater eller skolkamrater och inte nämna Jesus och hans återkomst, frälsningen och dommen? Tror vi verkligen inte på det vi tror? För hur kan man då gå en enda dag utan att fråga Jesus vad vi ska göra för att få fler folk närmare Gud... om det är så att vi verkligen tror på frälsningen, och är sanna kristna, så kommer kärleken och nöden för de andra människorna att vara större än allt annat, och allt kommer att gå ut på att sucka till Gud för folks frälsning.
Jag ber till Gud att han ska visa sin sanna natur för mina vänner, och jag har många gånger gråtit över hur dåraktiga de är som vägrar att inse sanningen... jag vet inte hur jag ska göra för att då dem att tro, och jag kan inte tvinga dem. Det enda jag kan göra är att be, och att öppna min mun när Herren ber om det.

__________________
Jag har tagit mig en paus från forumet. På återseende, gott folk!